Naturmiljön

Inom Enningdalsälvens avrinningsområde finns en mängd olika naturmiljöer. Berggrunden är i geologiskt hänseende mycket gammal och relativt fattig på yngre bergarter. Den äldsta delen av berggrunden utgörs av sedimentådergnejs (i Sverige benämnt Stora Le-Marstrandsformationen). Inslag finns också av grå gnejsig granit. I avrinningsområdets västligaste delar finns den betydligt yngre röda graniten (i Sverige benämnt Bohusgranit). Bergarterna är sura och ganska svårvittrade. Sprickdalslandskapet som bildats genom tektoniska rörelser i berggrunden sträcker sig från Gullmarsfjorden i söder, genom Bullaredalen och Enningdalen, vidare ut mot Idefjorden. Flera av sjöarna i området är mycket djupa eftersom de ofta ligger i anslutning till en sprick- eller förkastningsdalar.

Morän återfinns framför allt på höjdområdena. Stora delar av områdets högre belägna delar har ofta ett mycket tunt jordtäcke eller helt kala berghällar. Under högsta kustvattenlinjen är moränen ofta svallad. Lokalt finns anhopningar av grövre material i anslutning till randbildningar avsatta av inlandsisen. I avrinningsområdet finns fyra större randmoränavlagringar som avspeglar de tidsperioder inlandsisens front stod relativt stilla.

Efter inlandsisens tillbakadragande bildades också många grunda sjöar, varav flera nu har växt igen till mossar och kärr. I avrinningsområdet utgör andelen myrmark ca 11%. I norra delen av avrinningsområdet är myrmarkerna ofta långa och smala och går i nord-sydlig riktning. Större myrmarker finns mest i områdets södra del. Störst är Bredmossen i Munkedals kommun, Bredmossarna med Fiskslössjön i Tanums kommun och Torödmossen i Tanums kommun. Bredmossen och Bredmossarna är naturreservat, medan Torödmossen än så länge är saknar formellt skydd. Torödmossen är dock i Sverige upptagen som riksintresse för naturvård enligt miljöbalken, samt finns även redovisad i den nationella myrskyddsplanen. I Halden kommune är Tranemossen, norr om Norra Kornsjön, avsatt som naturreservat sedan 1978. Exempel på fågelarter som häckar vid större myrar är ljungpipare och ängspiplärka.

I trakterna av Södra Boksjön finns stora arealer med gammelskog och även mindre områden med ren urskogskaraktär. I Norge inrättades Lundsnesets naturreservat (23 km2) vid Södra Boksjön 1993. Norra och Södra Boksjön är de överst liggande sjöarna i Enningdalsälvens avrinningsområde.

Öster om Södra Boksjön ligger Tresticklans nationalpark som inrättades 1996. Området är 29km2 omfattar en stor opåverkad naturskog, gles och karg tallskogen, sprickdalslandskap och barrskogsfåglar som tjäder, orre och järpe. Varken kalhygge eller en ungskog finns inom synhåll. Det är nästan tre kilometer till närmaste väg. Längre in i skogen än så kan man inte komma i södra Sverige. En vandring i Tresticklans nationalpark bjuder troligen inte på många möten med spännande djur eller sällsynta växter. Ändå är turen en unik naturupplevelse. Vandringen går genom ett säreget landskap och i en skog som i stort sett fått sköta sig själv i långt över 100 år. Ordet ”trestickel” betecknar någonting som har tre spetsar – en treudd. Sprickdalslandskapet ger områdets största sjö – Stora Tresticklan – en spetsig och flikig form.

Vid Södra Bullaresjöns strand finns två lövskogsbestånd avsatta som naturreservat. Vid Mårtensröd finns en örtrik urskogsartad lövlund som domineras av björk, ek och al och vid Tingvall är det fråga om äldre trädklädda betesmarker som domineras av ek, med inslag av lind, ask och björk. I Haldens kommune, vid mynningen av Enningdalsälven/Berbyälven, blev en klibbalstrandskog skyddat som Folkå naturreservat 1981.

Kynnefjällsmassivet är till ungefär lika delar beläget i Tanums och Munkedals kommuner. Fjället är naturgeografiskt avgränsat av Bullaresjöarnas sprickdal i väster, och Örekilsälvens dalgång i öster. De högsta höjderna överstiger på några platser 200 meter över havet. På Kynnefjäll domineras landskapet av stora arealer barrskog omväxlande med öppna myrar och en mångfald sjöar. Lövskogar förekommer sparsamt och är inskränkta till bäckraviner, översilningsmarker och gamla odlingsmarker. Olika sjötyper såsom klarvattensjöar, brunvattensjöar och gölar finns också på fjället. Den största sjön är Södra Kornsjön.

Kynne älv Efter åtgärd 3

Kynne älv. Foto: Ingvar Olofsson

På vissa delar av fjället finns fortfarande rester av den tidigare så vanliga ljungheden. Framför allt under 1700-talet verkar stora skogsklädda arealer ha övergått till ljunghed genom bete med nötkreatur och får. Flera större skogsbränder härjade också på fjället, vilket förmodligen snabbade på bildandet av ljunghedarna. I slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet vidtogs ett omfattande skogsplanteringsprogram. Skogsplanteringen tillsammans med självsådd kan vi idag kan se effekten av då skogen åter har tagit över landskapet på Kynnefjäll. Floran på Kynnefjäll uppvisar fler nordliga inslag som t ex dvärgbjörk, nordlig vit näckros, nickstarr och klotstarr. Fåglar som annars missgynnas av det moderna skogsbruket kan man se här, t.ex. orre, tjäder, fiskgjuse, gråspett och nötkråka.

På Kynnefjäll avsattes 1992 ett naturreservat för ett 6,5 km2 stort område, omfattande en väsentlig del av det s k vildmarksområdet. Området omfattar dels sjön Stora Holmevatten med omgivande stränder dels ett skogsområde öster därom, samt avrinningsområdet för sjöarna Löv, Blötevatten, Smedvatten och Klevvattnet. En mindre del på södra Kynnefjäll är även avsatt som landskapsskyddsområde.

Kynne älv avvattnar Boksjöarna, Kornsjöarna och stora delar av Kynnefjäll. Landskapet längs Kynne älv är i hög grad varierande och fängslande. På en sträcka av 11 km från Södra Kornsjön till Södra Bullaresjön sänker sig älven 90 meter. Forsarna och fallen är åtskilliga och spektakulära. Strömstaren är vanligt förekommande vid forsarna. I Kynne älvs övre del mellan Busjön i söder upp till Flötemarksön i norr råder till skydd för fågellivet förbud mot all slags båttrafik inklusive kanoting under tiden 1 april – 15 juni varje år.

Långevallsälven 070909 001
Långevallsälven. Foto: Ingvar Olofsson

De flesta sjöar inom Enningdalsälvens avrinningsområde kan karaktäriseras som näringsfattiga med varierande innehåll av humusämnen. Humusämnen urlakas från skogsmark och myrar och ger vattnet dess brunaktiga färg. Många sjöar är dock näringsfattiga med ett mycket klart vatten. Dessa sjöar ligger oftast överst i sjösystemen eller är stora och djupa. Långa omsättningstider gör att sådan sjöar fungerar som sedimentationsbassänger där humusämnen fälls ut. Exempel på näringsfattiga sjöar med klart vatten är Boksjöarna, Kornsjöarna och Norra Bullaresjön.

Bullaresjöarna är Bohusläns största sjöar och uppfyller ca 30 km av sprickdalen mellan Gullmarsfjorden och Idefjorden. Vegetationen runt sjöarna utgörs mest av barrblandskog. Inslaget av lövträd är dock tämligen stort. I jordbruksområden, bäckraviner och på bergsluttningar kan lövträdsvegetationen dominera helt. Fågellivet är rikt varierat genom de mångformiga miljöerna. De variationsrika stränderna utgör också fina sträckfågelmiljöer. På östra sidan om sjöarna vidtar Kynnefjäll som sluttar tvärt ned i dalsänkan. Till Bullaresjöarna tillrinner flera större vattendrag såsom t ex Kynne älv, Grimån, Remnebäcken, Sågårdsbäcken, Såghultsbäcken och Torpbäcken. Vid riksgränsen ligger Elgåfossen/Älgafallet som är Östfolds högsta fria vattenfall, ca 20 meter högt. Den totala fallhöjden är 46 m och fallet är därmed även en av Bohusläns högsta.

Under sträckan från riksgränsen vid Holtet-Vassbotten faller Enningdalsälven 37 m. God vattenkemi, låglandsvattendrag, relativt liten mänsklig påverkan, samt vattendragets storlek och varierade biotopförhållanden, har bidragit till att huvudvattendraget i norska sammanhang har en unik bottenfauna. Över 250 arter av vattenlevande evertebrater (ryggradslösa) djur har konstaterats i Enningdalsälven/Berbyälven. Flera av dessa har också bedömts som hotade.

Ca 1 km innan Enningdalsälven/Berbyälven mynnar i Idefjorden tillrinner bäcken från Örsjön. I Enningdalsälven/berbyälven finns också den mindre förekommande och hotade flodpärlmusslan, som här har sin enda förekomst i hela Östfold. Flodpärlmusslan finns även i den svenska delen av Enningdalsälven vid Holtet-Vassbotten, samt även i ett mindre bestånd i Remnebäcken som mynnar i Södra Bullaresjön. Ett mindre antal musslor har också flyttats från Berby upp till Långevallsälven där den tidigare har funnits i ett eget bestånd, men slagits ut.
Enningdalsälven/Berbyälven nedre delar och den inre delen av Idefjorden har en mycket rik fiskfauna. 20 olika sötvattensanknutna fiskarter har påträffats här. Störst allmänt intresse är naturligtvis knuten till förekomsten av lax och öring. De viktigaste lekområdena för lax och öring finns på en sträcka på 5 km mellan Berby Gård och Mjölnerödsforsen. I Idefjordens innersta del, utanför mynningen av Enningdalsälven, finns en mycket intressant och skyddsvärd brackvattenmiljö. En riklig tillförsel av närsalter från älven tillsammans med det ringa vattendjupet utvecklar ett högproduktivt ekosystem med ett fåtal arter av växter och djur i högt individantal.

Området är också unikt för Skandinavien då det fortfarande är så gott som oexploaterat. Området har också stort vetenskapligt värde. Mynningsområdet (estuariet) är även ett viktigt våtmarksområde för flera fiskätande fågelarter, t ex fiskgjuse. Inre Idefjorden är också en viktig rastplats vår och höst för många flyttande and- och vadarfåglar. Längs Enningdalsälven har också noterats häckande kungsfiskare, forsärla och strömstare. Bäver och mink är allmänt förekommande i hela avrinningsområdet. Förekomst av utter har tidigare rapporterats från Enningdalen, men det är nu oklart om den fortfarande finns kvar i ett stationärt bestånd. Sannolikt besöks dock området från och till av enskilda individer.

Andelen jordbruksmark i avrinningsområdet är ca 7-10%. Jordbruksbygderna finns framför allt koncentrerade längs Bullaresjöarna och i Enningdalen.